En olycka händer så lätt...

Trött efter att ha tillbringat tre timmar på barnakuten igår kväll. Känner mig faktiskt totalt utmattad, men det är väl oron som släppt... Tar det från början. Ni är kanske lite oroliga nu?

Jag var ute på kontoret i Nacka Strand på eftermiddagen. Mötet drog ut på tiden, men strax efter klockan sex ringde jag hem och sa att jag var på väg. A var hemma med barnen. Mitt på Essingeleden ringer han. "Nu får du skynda dig hem för vi måste till akuten med Maja!" - snacka om att man blir stirrig av ett sånt meddelande! Hörde inte mycket för hennes höga skrik i bakgrunden men förstod att hon ramlat ur soffan med bakhuvudet ner i ekparketten... För en sekund hade han lagt henne bredvid sig i soffan då Ludvig krävde akut uppmärksamhet, men det räckte. Med en duns välte hon i golvet och låg och stirrade på honom med stora tårögda ögon. Skrik!

Nu har det alltså hänt oss - "fallolycka i hemmet" - den vanligaste orsaken till sjukbesök för småbarn. Man anser själv att man är så noga med säkerheten, men det är riskfyllt när det bara handlar om sekunder!

Jag var säkert inte den mest lämpliga bilföraren när jag stressad kryssade mellan filerna och svor åt bilisterna som åkte sakta (säkert 95 km/h...) och försökte samtidigt ringa sjukvårdsupplysningen för att få råd. (Varför har man aldrig headseatet tillgängligt när det verkligen behövs?!) Med 23 minuters väntetid kändes det bättre att lägga på och istället koncentrera sig på bilkörningen eftersom jag ändå bara hade tio minuter kvar hem.

Väl hemma kastade jag mig ur bilen. Maja hade ätit och låg nu i sin vilhörna och ville sova. Hade lugnat ner sig men grät när jag rörde vid henne. Kanske för att hon var trött men jag såg direkt att hon hade världens bula i bakhuvudet, ner mot nacken. Läskigt! Den gick som ett band över bakhuvudet mellan öronen och var STOR –säkert två cm utstående. Det blev till att kasta sig in i bilen igen med en ledsen flicka och köra tillbaka mot stan igen. För säkerhets skull. A stannade hemma och tog hand om L som var lite omtumlad av allt som hände.

Vi har två barnsjukhus att välja på. Danderyds Barnakut och Astrid Lindgrens Barnsjukhus (Karolinska) i Solna. Eftersom jag varit på Danderyd en gång tidigare valde jag det. Möttes av en sjuksköterska som valde att genast hämta en läkare för att titta på Maja innan vi ens blev inskrivna. Läkaren var underbar! Lugn och trevlig. Tydlig. Han tyckte att hon verkade pigg och inte allvarligt tagen av "traumat" men när han såg bulan sa han direkt "Du får åka vidare. Det här måste röntgas." Hjälp, tänkte jag! Var det så farligt?! L har ju ramlat ner för vår säng ett antal gånger när han var liten, men då blev det aldrig allvarligt och från soffan till golvet är det ju ännu lägre fallhöjd!

Jaha, med en rykande färsk remiss (om än oläslig, men det är väl standard för läkare?!) var det bara att packa in oss i bilen igen och dra vidare till nästa sjukhus. Tänk om jag valt Astrid Lindgrens från början istället... Det är ju det största barnsjukhuset så jag borde väl ha tänkt på det, men var lite orolig för att det skulle ta tid för mig att hitta rätt i allt virrvarr eftersom jag aldrig varit där tidigare. Nu var jag på väg dit i alla fall. Ringde A - stackare, han grämde sig förstås. Men en olycka händer som sagt så lätt...

I receptionen på Astrid Lindgrens fick hon en bedövningssalva på händerna, plåster över och slutligen bandage för att inte bita bort det, ifall de behövde ge kontrastvätska vid röntgen. Hon såg ut som en mini-boxare, faktiskt väldigt söt! Hon charmade (förstås!) personalen och log. Verkade inte alls märkbart tagen.

Fick en tankeställare över min ålder när jag träffade nästa läkare. Hrm, han var säkert tio år yngre än mig!!! Tänk att min första reaktion var: ”Ojdå, hur ska en sån liten pojkspoling kunna ställa rätt diagnos på min dotter?” Skäms på mig! Han var trevlig och bad om en kort sammanfattning. Han viftade med remissen från Danderyd och sa med ett leende: ”För den här är faktiskt totalt oläslig!” Efter att ha klämt och känt ville han sedan röntga henne pga bulan. I övrigt ansåg även han att hon inte alls verkade särskilt påverkad av fallet.

Jaha, efter ett antal steg i korridorer och hissar var vi framme på röntgen och nästa väntrum. Tre bilder tog de och Maja var exemplarisk! Låg stilla och bara tittade. Ja ett par tårar kom det kanske, men tacka för det när hon fick ligga på en hård brits med sin stora bula! Stackars lilla tjej!

Mer väntan i väntrummet på Röntgen. Tackade för att baugetterna på kontorsmötet varit en halvmeter långa så att jag fortfarande hade en bit kvar i handväskan! Vi väntade tydligen bara på en grön lapp som meddelade att läkaren kunde hämta bilderna i ett arkiv. Tillbaka ner i hissen, bort i korridorerna och in i vilosalen på akuten igen. Efter en stunds väntan kom den unga läkaren tillbaka och sa:

”En liten tjej med en stor bula.”

Värre än så var det inte. Bilderna visade inga frakturer. TACK OCH LOV! Vi fick i alla fall lov att hålla henne under uppsikt det närmaste dygnet. Självklart!

På med kläder, ner i bilstolen, flera korridorer och sedan – äntligen! In i bilen och hem! Klockan var över tio när vi var hemma och då fick M sitta kvar i bilstolen i hallen (sov skönt) medan jag slängde mig i Anders knä i soffan och bara pustade ut. Vilken pärs!

Det finns nog inget som gör en så fokuserad, målinriktad och beskyddande som när något händer med ens barn! Nästintill ”stridslysten”.

En annan sak som gör mig upprörd är hur de har mage att ta avgift för parkeringarna i anslutning till akuten?! Utanför Danderyd stod en flitig lapplisa med pennan i högsta hugg när jag kom ut – trots att parkeringen var halvtom! Parkeringen delas av Barnakuten och Förlossningen!!! Man blir häpen över samhället ibland.

Oj, jag är imponerad att du orkade läsa ända hit!