Tre gubbar, tre gubbar...

Julstämningen smyger sakta men säkert in i huset - särskilt med en son som lär sig nya julsånger på dagis varje dag och tränar inför Lucia-firandet den 13. Jag är imponerad! Idag vaknade jag till tonerna från "En sockerbagare"! Här om dagen var det en herrans massa "tip tap". Det blir mysigt att höra och se barnen sjunga om ett par veckor!

Barnen är lite förkylda och hostar, så jag förväntar mig att bli liggande till jul. Det är väl som det brukar..? Nu har jag i alla fall så mycket att göra på jobbet att jag absolut inte hinner vara sjuk!

Har smitit ner en stund medan barnen är uppe och leker. Nu måste vi nog dra till dagis - jag ska på läkarbesök och få reda på provsvaren. Återkommer med rappport!

Dagens Citat

1) Igår morse. L vaknar (som vanligt) i vår säng. Jag har precis duschat och klär på mig då han sätter sig upp, gnuggar ögonen och säger:

"Mamma? Om du går ner och gör gröt så sover jag mera. Sen kommer jag när gröten är färdig."

Fniss - än så länge är det här bara sött tycker jag, men hujedamig för framtiden!

2) I morse gick han upp före mig och när han gick förbi lampan i fönstret frågade jag vänligt om han kunde tända i fönstret, varpå han stannade upp, tittade på lampan, vände sig mot mig och sa:

"Nä, det kan du göra mamma." ...och sen gick han vidare.

3) På dagis idag när jag kom för att hämta dem frågade jag om jag kunde få en puss. Då tittade han allvarligt på mig och sa:

"Nä mamma, det kan du få hemma. Inte på dagis."

Är det nu det börjar?! REDAN?!?!?! HJÄLP!

Dagens Citat

Diskussion vid middagsbordet:

Mamman: "Efter maten ska barnen gå och sova. Klockan är snart sju!"
Sonen: "Nähä! Inte min klocka!!!"

(skratt)

Pappan: "Jasså, va' är din klocka då?"
Sonen: "På mitt rum."

Hypokondriker?!

Tillbringade gårdagkvällen i väntrummet på Danderyds sjukhus. Akuten. (Är man inte sjuk, så känner man sig i alla fall sjuk av att bara vistas i en sån miljö - usch!) Nåja, jag ska inte skrämma upp någon i onödan. Det är inte så farligt som det kanske inledningsvis låter...

När jag kom hem från jobbet igår och hade ätit middag fick jag plötsligt en fantastisk smärta (kramp?) i det ena underbenet. Från knät ner till tårna. Smärtan var nästintill olidlig och jag studsade upp från soffan och visste inte vad jag skulle ta mig till! Inte sendrag, utan en ihållande värk som nästan gjorde att benet domnade bort. Kunde inte stödja på benet, och det hela var verkligen underligt. Efter år av p-piller-knaprande vet jag att man ska vara särskilt uppmärksam på plötsliga, oförklarliga smärtor i underbenen/vaderna eftersom det kan vara tecken på blodpropp. Därför var det min första tanke. A sa direkt åt mig att åka in/ringa vårdupplysningen medan jag skrattade och tyckte att det var en fånig åkomma och något som hörde hemma hos 70+ personer. Inte kunde det väl ha hänt mig?! Men eftersom det varit mycket prat om hälsokontroller och sjukdomstecken den senaste tiden och smärtan inte gav med sig, ringde jag Vårdguiden samtidigt som jag surfade runt och letade efter information. Visst, det verkade som om det kunde vara en propp...! Vårdguiden kopplade mig vidare till närsjukhuset och de rekommenderade mig i sin tur att uppsöka akuten i Danderyd för att få det kontrollerat. Sagt och gjort. Jag tog bilen och körde iväg till akuten. A stannade hemma. Barnen hade ju lagt sig så vi hade inte så mycket att välja på. Värktoppen hade avstannat och var numera "bara" en ihållande - men överkomlig - värk.

På akuten noterade de min "åkomma" (ont i benet!) och hänvisade mig till väntrummet med orden "Jag måste varna dig för lååånga väntetider. Nu tar vi in de som registrerade sig omkring klockan 14" Då var klockan halv åtta. Jag blev naturligtvis både paff och besviken och kände att jag absolut inte hade tid att sitta där till klockan 02 för att vänta på ett besked som kanske direkt visade att mina farhågor inte alls var befogade! Jag ansvarade ju för en utbildning idag på jobbet mellan kl. 9-17 med deltagare från hela landet - jag var ju tvungen att vara pigg och alert! Sjukfrånvaro var absolut inget alternativ! Och för lite sömn kändes riskabelt! Istället frågade jag vad jag riskerade med att vända och åka hem igen. 6 timmars väntetid var inte särskilt lockande som ni förstår. Det var dock ingen bra idé tyckte de, eftersom en eventuell propp behövde behandlas omgående. Jaha.

Tack och lov fanns en tv i det annars så tragiskt skralt möblerade väntrummet och åtta började ju Äntligen hemma. Sen blev det House. Det funkade. Vid det laget hade jag iofs haft ytterligare ett par värk-toppar då jag ärligt talat grät av smärta. Tack och lov för att jag var förkyld och hade en förpackning näsdukar i väskan. Det blev en hel del snörvlande och snorande under väntetiden. Naturligtvis gjorde ett sting av oro och trötthet sitt i det hela. Till slut blev det min tur - det tog inte mer än dryga timmen faktiskt! Träffade en sköterska och en läkare. Läkaren kände och klämde och tittade efter visuella tecken på propp: svullnad, röda märken, kyla, värme etc. men kunde inte se något som tydde på det. Hon ville skicka hem mig för att ta ett par Alvedon och istället åka in i morgon (läs: idag) och göra ett blodprov ifall jag fortfarande hade ont. Kunde jag inte få blodprovet där och då istället? frågade jag naturligtvis. Då pratade hon bara om att det var för kort amnesi (?) och att provet inte skulle visa något - om det visade negativt kunde det ändå vara en propp pga att det varit för kort amnesi - jag var till slut tvungen att fråga vad det där amnesi var för nåt. "Sjukdomshistorik". Med andra ord, jag hade fått proppen (?) för nyligen för att det skulle visa något. Men jag gav inte upp: Kan man inte se om provet visar positivt? Njo, det gick iofs och om det skulle göra mig mindre orolig så okej då. Sköterskan kallades in och blodprovet togs på 5 röda. Sen fick jag åka hem. Svaret skulle ta ca 2 timmar och om det visade positivt skulle de ringa. De ringde aldrig...

Idag har jag inte direkt haft ont, men efter en dags utbildning och ha stått i princip stilla hela dagen kändes det som om smärtan kom tillbaka när jag satt mig med benen i kors - när vänster knä tryckte på höger knäveck, det ben som jag hade ont i. Det var så jag upptäckte att värktopparna faktiskt kunde framkallas i väntrummet igår. Idag har jag dock inte vågat framkalla någon värktopp - jag tror inte det är någon propp och jag hoppar gärna över smärtan! Dessutom känns det onödigt att få en propp idag, när jag ändå har ett läkarbesök inbokat sedan ett par veckor på fredag! ;o) Jag ska ju kolla upp mina tecken på stress (ont i bröstet) samt blodvärdet (105) och blodfetterna (5,86). Ont i bröstet har jag inte längre, men nu har jag som sagt ont i benet istället. Får väl ta upp det då. I brist på annat.