Håll tummarna!

Besökte Björnen idag på förmiddagen. Den dagisavdelning som Maja fått erbjudande om att börja på i augusti. Efteråt hade jag en upprymd känsla. Jag vill verkligen att mina barn ska få gå på dagis! Det här var i och för sig uppställda baracker på en tämligen trist plats i utkanten av skolgården. Men det fanns en stor sandlåda, rutschkana och stockar och stenar att hoppa på bland annat. Senare fick jag veta att de medvetet valt bort vanliga leksaker som gungställningar och istället ville låta barnen utnyttja det naturen erbjöd. Det lät ju trevligt! De hade anordnat en bäck där barnen själva fick skruva på vatten från en tunna och det kändes annorlunda och kul! De hade även odlingslådor ute som barnen fått göra iordning.

Även om barackerna var trista och fula utifrån var det däremot rymd och ljus inuti och det såg rent och fräscht ut. Min första känsla redan i hallen när man ser barnens särskilda platser med krokar och skyltar med kort och namn var: "Här vill jag att mina barn skall vara på dagarna!" Enorm skillnad mot Evas klaustrofobiska radhus med en hall där man knappt kan ta sig in för att hämta sitt barn. Kommer man samtidigt som någon annan förälder får man snällt stå utanför och vänta på sin tur.

Det var två avdelningar: Björnen och Hunden. Båda avdelningarna har samma upplägg och de gör mycket gemensamt. 3 personal på varje avdelning och 17 stycken 1-4 åringar, varav fyraåringarna får egen pedagogik och från hösten får ett av rummen till sina speciella aktiviteter. (Den gruppen skulle Ludvig ingå i om han hade fått komma in!) Träffade alla tre fröknarna på Björnen och alla verkade positiva och bra.

Min enda negativa reaktion var över "Dockrummet"! Ett särskilt lekrum (på varje avdelning) med barnvagnar, dockor och spisar! WHAT?! Har de totalt missat debatten kring jämställdhet?! Hade känts bättre med ett rum som innehöll både dockor och bilar. Även om pojkarna verkligen vill leka med bilar och flickorna med dockor så skulle det åtminstone inte bli en sån tydlig skillnad - de kan väl leka TILLSAMMANS?! Blev mest besviken över att hitta spisarna därinne. Tydligt budskap till flickorna om att dockor, barnvagnar och matlagning hör ihop. Nä, man kanske ska ta sig in i föräldrarådet (om det finns) och se till att ta död på "Dockrummet". De får passa sig till hösten, för en sak har jag redan bestämt - Maja kommer att börja där!

Nu återstår en sak. På måndag har jag bokat ett besök hos den kö-ansvarige och rektorn och jag kommer gå dit med gråten i halsen och beklaga mig över att vi inte tackade ja till Ludvigs plats. Förmodligen kommer jag att dra till med att han inte trivs hos dagmamman också för att göra allt jag kan för att få dem att ta in honom till hösten också! Man har ju hört att det kan gå till så... Senast för en vecka sedan pratade jag med en tjej som hade en kompis som nyligen flyttat till Sollentuna. På ett släktkalas hade hon träffat sin moster som sagt "Åh, men då behöver ni ju dagisplats också!" och till saken hör att hon var kö-ansvarig och måndagen därpå hade paret fått ett erbjudande. Vissa saker gör en verkligen irriterad! Nåja, jag hoppas att jag kan "lura till mig" en plats (som jag tycker jag har rätt till!) och föreståndaren (?) på Björnen sa idag att hon skulle prata med kö-ansvarige och höra sig för, vilket jag förstås ser som ytterligare en chans att det lyckas!

En annan positiv sak var att jag såg ett foto av ett av barnen på Björnen och det var Sebastian, en pojke som är precis lika gammal som Ludvig, vars pappa vi stötte på här utanför för ett par månader sedan och som Anders umgicks med på gymnasiet i Mora! Det visade sig att vi bara bor 5-6 hus ifrån varandra och det vore kul om våra barn kunde lära känna varandra! Om vi tackar ja till platsen kommer Maja börja på hans avdelning.

JAG ÄR GLAD OCH FÖRVÄNTANSFULL!

(Återstår också att meddela Eva att hon eventuellt måste försöka hitta två nya barn till hösten - åtminstone ett. Jag har redan ångest trots att jag inte bör bry mig om något annat än det bästa för mina barn! Men ni vet, man är född med en konstig egenskap att alltid behöva göra det bästa för alla andra... och hon kommer inte bli glad!)

Hoppsan vad långt det blev. Behov av att skriva av mig ser jag. Tack för att du orkade igenom! Gå och gör något nyttigt nu istället!