Okej, här är jag för er som undrar! Fattar inte vart tiden tar vägen?! Timmarna försvinner och dagarna går - utan att jag märker något. Känns otroligt enerverande och stressande för jag hinner absolut INGENTING! Det blir varken hackat eller malet.
Har väl med att göra att jag blivit indragen i jobbet - lite för tidigt och lite för mycket känns det som... Det som från början lät som ett "litet" uppdrag genom att leda en liten mini-workshop med en kund, har utvecklats till en svulstig surdeg och i mitten sitter jag och slits mellan verkligheten och ett dåligt samvete över ens otillräcklighet och min obotliga optimism. Som vanligt lite för höga ambitioner... På mötena känner jag mig lyrisk över att vara tillbaka och kunna bidra med något "vuxet" och få bita i en riktig utmaning - för att ett par timmar senare komma hem till det verkliga livet och känna det dåliga samvetet slå ner som en bomb när någon drar i mig och förväntansfullt ropar "LEKA LEGO?!" fast det enda jag egentligen vill är att rusa till datorn och kolla mailen, skriva ett utkast och planera utestående aktiviteter och göra en lista och ringa några samtal etc. etc. etc. Suck! Efter ett par minuters betänketid undrar jag varför i hela friden jag har åtagit mig uppdraget när det är här hemma jag (just nu) behövs som mest?! Om några månader kommer jag ändå att sitta där med mina planer och listor och kundkontakter hela dagarna, och då kommer jag antagligen att undra om jag verkligen var vid mina sinnens fulla bruk när jag kände ett sug efter att börja jobba redan nu?! Istället för att passa på att njuta och bara vara med mina kära barn!!! Hur 17 får folk ihop det?!
Oj, måste rusa. Idag är det körigt. Telefonmöten till höger och vänster, packa åt tre fjärdelelar av familjen inför 1,5 vecka i Rättvik, olja in altanen, köpa 7 års present till barnens kusin och hämta L om en stund. För att inte tala om det dåliga samvetet över att jag inte hunnit måla den nyinköpta grillen ett par gånger idag, och sen borde jag ju naturligtvis plocka ihop lite här hemma innan vi åker också...
Undrar om det här inlägget egentligen går att läsa? Är det förresten M som gråter utanför i vagnen - just det, vi var ju på väg... Ha det gott!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
så stressad behvöer du väl inte vara - målningen kan stå, titta på storasyster, hon har precis insett att det funkar ändå...eller berodde det på att hon helt enkelt inte orkar längre?? Jag minns inte *ler*
Syns på fredag - M får en jättekasse med kläder.... får L äta godis? Funderade på att ge E & L ett påskägg med pyttelite "gotta" i, är det ok?
Visst - släng bara ner en chokladbit åt morsan oxå så blir det nog bra! ;o)
Skicka en kommentar