Återuppväckta minnen

Idag har jag varit tillbaka på neonatalavdelningen i Huddinge - i alla fall i tankarna! Fällt några tårar, men också skratt och tänkt en hel del på kära syster och lilla knatten Elias...

Anledningen är en blogg jag råkade stöta på:
http://www.viforaldrar.se/anvandarblogg/view-web-log.xml?id=6332&s=20

Nu hoppas jag bara att författaren ångrar sig och tar upp bloggandet igen så att jag får följa med på resan - om än lite på avstånd...

Ett utdrag:

- Vill pappa klippa navelsträngen?

Någon håller fram en enorm sax och jag förstår på blickarna från svamphattarna att det borde jag verkligen vilja. För ett dygn sedan gick jag på stan och funderade på om man inte skulle slå till på en platt-TV i alla fall. För två timmar sedan fick jag veta att jag skulle bli pappa. Eller det visste jag ju redan, men inte att jag skulle bli det nu. Inte om två månader, två veckor eller två dagar. Nu. 13.30, längre kan vi omöjligt vänta hette det. Då blir risken för mamma för stor. Och för tio minuter sedan satt jag i en operationssal omgiven av kanske 10-12 läkare och sköterskor som alla presenterat sig och sin specialitet. Narkos hit, koagulering dit, uppsnittarteam och en pappaövervakare. Ska man ha LCD eller plasma tro om man mest ska se på vanlig TV? Nu ligger han där framför mig.

- Vill pappa klippa navelsträngen?

Nej det är klart att jag inte vill! För det första ska han vara kvar i mammas mage och dessutom ligger han där som en nyflådd kanin alldeles blå och röd och är det verkligen säkert att han lever? Jaja, jag ser ju att han andas, men lever han!?! Jag kommer att tappa saxen och döda honom och sen blir det Lex Maria av hela skiten och vi hamnar på anstalt allihop. I bästa fall. Men det är klart, en pappa has got to do what en pappa has got to do. Hit med saxen!